Petra Pires

... i min Backil och Bajatjajo t-shirt och filosoferar riktigt djupt.
Har Lasse på i bakgrunden, därav min status på Fejan.

Imorgon ska jag till Halmstad och hälsa på Ronja och Stina. Jonna kommer också. Det är det som är hela tanken. Att vi alla ska ses.
Jag vill gärna utge mig för att vara den "bra" storasystern som känner mina småsyrror. Men frågan är hur mycket man egentligen vet? R som inte bor hemma hos sin mamma har "hamnat" hos en fosterfamilj, vad tycker de om att jag och J kommer som vuxna människor och "hälsar på" istället för att ta ansvaret och fostra vår lillasyster?
Antagligen tycker de inget ont alls om oss, men det känns som att de borde ha rätt att tycka och tänka.

Fast samtidigt, jag skulle aldrig ha tid/ork/kunskapen att ta hand om en 16-åring som hamnat snett och som hittlills har kunnat göra lite vad hon vill. Jag skulle misslyckas. Och det skulle förstöra vår relation. Så kanske är detta det bästa? Även om det känns dumt?
Var faktiskt tvungen att fråga en som vet.

Sen så är det det där med L, att hon varit med om en bilolycka. En olycka kommer sällan ensam som man så fint brukar uttrycka det. Nej jag har märkt det. Helt plötsligt vänds allas liv upp-och-ner. Och var befinner jag mig? Jo i Malmö. Jag vet att B (utan att avslöja vem det är) skulle ha behövt mig där nu när allt var så jääääkla konstigt, störigt och ja fel. Men som tur var så kunde jag ställa upp genom mobilen, men som kompis känner man ändå att man skulle velat vara där och krama och trösta och skrika och snacka en jävla massa skit som man sedan kunde ta tillbaka om man ville, eller låta finnas kvar om man ville det.
Men här satt jag på min nya balkong i min nya stad och lyssnade och gav råd som först lyssnades på, sedan togs hänsyn till och slutligen som jag BAD om gång på gång, så togs det egna beslutet. Inte i stil med det jag tipsat om, men med vetskapen om att hon vuxit som människa och tagit ett självständigt beslut. Som hon förhoppningsvis kan hålla fast vid och inte ge upp. För nu har det bestämts. Sätt det på papper.

Sen min lilla mormor som ramlat och brutit två revben, utan att säga något. Ska man som barnbarn höra av sig lite oftare kanske? Ja det är ett som är säkert. I fortsättningen ska jag vara bättre på att höra av mig till släktingar över huvudtaget. Och syskon.
Känns så konstigt att inte kunna cykla över till Mamma och Adam när som helst. Att det är så långt avstånd. Men nu är det så det är. Jag ska försöka åka till Stockholm så ofta jag har tid och pengar till.

Missförstå mig inte, hag trivs i Malmö. Men det finns så mycket i Stockholm som inte finns här.
Min barndom, min familj, mina minnen, mina kompisar, mitt synsätt, min ironiska humor.

Snart ska jag och Patrik till hans morfar och Åse, äta soppa och dricka varm punch. Jag testade det aldrig förra året så jaa ikväll kanske jag vågar?
Man ska ju ta seden dit man kommer... Right?