Sagan om skogen - och svar på tal!
Jo alltså skogen är helt fantastiskt. Jag gillar ju skogen, men jag gillar inte djuren. Som tur var såg vi bara ett enda läskigt djur och det var en mördarsnigel. Annars var det mest nyckelpigor och tordyvlar som man fick passa sig för.
Iallafall så cyklade vi 1,5 mil till Bokskogen.
Man kan fråga sig varför jag ser ut som en lite pojke och förklaringen är: 1. Det var svinkallt så jag satte sjalen runt huvudet under hjälmen och 2. jag har hjälm eftersom att jag vill leva ett långt liv och inte dö.
Patrik ser mer ut som en fin, van skogsmänniska.
Eftersom att det var så pass långt dit så stannade vi på vägen och drack lite kaffe.
Då var det sol, men det blåste kallt så det var inte så harmoniskt som vi hade hoppats på. Men kaffet var gott!
När vi väl kommit fram till skogen efter en massa jäkla uppförsbackar (som egentligen inte finns i Malmö) och en lååång grusväg så valde vi att gå 1-mils-sträckan. Det var väldigt fint i skogen, men efter ett tag blev jag hemskt varm om fötterna och var tvungen att sätta mig på en sten i en skog och ta av mig raggsockorna och byta till vanliga strumpor.
När vi sedan vandrat i skogen i några timmar så började vi bli hungiga. Patrik byggde en eldstad och jag vägrade tro att det var tillåtet att elda i skogen. Men han samlade grenar och gräs och tände en brasa. Tyvärr (eller tur just då eftersom att jag var rädd att bli tagen av polisen) så fick han inte igång elden, grenarna var för blöta.
Så det blev ingen grillad korv. Istället gick vi vidare och samlade på annat. Vi såg ett fint höstträd innan vi äääntligen kom fram till "MÅL".
När vi sedan cyklade hem och rullade ut på asfalterade vägen insåg jag hur mycket jag gillar asfalt.
Tyvärr så hade Patriks cykel fått punka så vi fick ringa efter skjuts... men det var en mycket mysig dag ute i skogen.
Så till Sara: Mycket kan gömma sig under en asfalterad yta.
Iallafall så cyklade vi 1,5 mil till Bokskogen.
Man kan fråga sig varför jag ser ut som en lite pojke och förklaringen är: 1. Det var svinkallt så jag satte sjalen runt huvudet under hjälmen och 2. jag har hjälm eftersom att jag vill leva ett långt liv och inte dö.
Patrik ser mer ut som en fin, van skogsmänniska.
Eftersom att det var så pass långt dit så stannade vi på vägen och drack lite kaffe.
Då var det sol, men det blåste kallt så det var inte så harmoniskt som vi hade hoppats på. Men kaffet var gott!
När vi väl kommit fram till skogen efter en massa jäkla uppförsbackar (som egentligen inte finns i Malmö) och en lååång grusväg så valde vi att gå 1-mils-sträckan. Det var väldigt fint i skogen, men efter ett tag blev jag hemskt varm om fötterna och var tvungen att sätta mig på en sten i en skog och ta av mig raggsockorna och byta till vanliga strumpor.
När vi sedan vandrat i skogen i några timmar så började vi bli hungiga. Patrik byggde en eldstad och jag vägrade tro att det var tillåtet att elda i skogen. Men han samlade grenar och gräs och tände en brasa. Tyvärr (eller tur just då eftersom att jag var rädd att bli tagen av polisen) så fick han inte igång elden, grenarna var för blöta.
Så det blev ingen grillad korv. Istället gick vi vidare och samlade på annat. Vi såg ett fint höstträd innan vi äääntligen kom fram till "MÅL".
När vi sedan cyklade hem och rullade ut på asfalterade vägen insåg jag hur mycket jag gillar asfalt.
Tyvärr så hade Patriks cykel fått punka så vi fick ringa efter skjuts... men det var en mycket mysig dag ute i skogen.
Så till Sara: Mycket kan gömma sig under en asfalterad yta.
