Labil.
Jag vet inte riktigt vad labil betyder. Men om det betyder att man går runt med gråten i halsen för att man känner sig så ensam så fort mörkret börjar smyga sig på så är jag labil.
Jag skulle egentligen ha gått ut ikväll. Jag och Fisen, vinet var redan köpt och allt. Men ju mer klockan blev desto mer uppgiven kände jag mig.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam så att det gör ont i mig. Imorgon kommer massor av vänner hit, men just nu när jag verkligen behöver nån här så är det ingen som orkar ta sig hit. Med ingen menar jag Helis.
Jag funderar typ halvt om halvt på att flytta hem till mamma ändå. Där har jag i alla fall sällskap på kvällen och slipper känna mig så ensam. Där har jag även nära till mina vänner.
Nu är jag bara så lååångt bort från allt känns det som. Det kommer säkert att bli bättre men jag får liksom ingen bra balans i tillvaron.
Igårkväll var jag nära att kräkas för att jag var rädd att jag skulle försova mig idag eftersom att ingen bor här med mig och kan väcka mig eller åtminstone se till så att jag kommer upp.
Jag har nog blivit psykiskt sällskapssjuk. Jag tycker synd om mig själv hela tiden och jag grinar för minsta lilla.
Det var inte så när jag bodde hemma. Det var inte så när Patrik bodde här med mig. Det är så nu, när jag bor ensam i en tvåa norr om stan när alla andra bor söder om den.
Jag har kommit fram till att jag är patetisk. Men jag tycker att om man mår så som jag gör så ska ens vänner ställa upp för en. Jag skulle ha kommit på en gång om min kompis snyftande i telefonen bad om lite sällskap.
Men det är väl upp till var och en. Egentligen är det inte synd om mig. Det är bara jag som tycker synd om mig.
Jag tycker att allt borde va som vanligt, att ens kompisar kommer när man behöver dom... eller att ens kille bor i ens stad.
Nu ska jag se Kill Bill 2, jag och Patrik ska se den samtidigt, det är som att ha lite sällskap fast att man inte har det.
Jag skulle egentligen ha gått ut ikväll. Jag och Fisen, vinet var redan köpt och allt. Men ju mer klockan blev desto mer uppgiven kände jag mig.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam så att det gör ont i mig. Imorgon kommer massor av vänner hit, men just nu när jag verkligen behöver nån här så är det ingen som orkar ta sig hit. Med ingen menar jag Helis.
Jag funderar typ halvt om halvt på att flytta hem till mamma ändå. Där har jag i alla fall sällskap på kvällen och slipper känna mig så ensam. Där har jag även nära till mina vänner.
Nu är jag bara så lååångt bort från allt känns det som. Det kommer säkert att bli bättre men jag får liksom ingen bra balans i tillvaron.
Igårkväll var jag nära att kräkas för att jag var rädd att jag skulle försova mig idag eftersom att ingen bor här med mig och kan väcka mig eller åtminstone se till så att jag kommer upp.
Jag har nog blivit psykiskt sällskapssjuk. Jag tycker synd om mig själv hela tiden och jag grinar för minsta lilla.
Det var inte så när jag bodde hemma. Det var inte så när Patrik bodde här med mig. Det är så nu, när jag bor ensam i en tvåa norr om stan när alla andra bor söder om den.
Jag har kommit fram till att jag är patetisk. Men jag tycker att om man mår så som jag gör så ska ens vänner ställa upp för en. Jag skulle ha kommit på en gång om min kompis snyftande i telefonen bad om lite sällskap.
Men det är väl upp till var och en. Egentligen är det inte synd om mig. Det är bara jag som tycker synd om mig.
Jag tycker att allt borde va som vanligt, att ens kompisar kommer när man behöver dom... eller att ens kille bor i ens stad.
Nu ska jag se Kill Bill 2, jag och Patrik ska se den samtidigt, det är som att ha lite sällskap fast att man inte har det.
