Petra Pires

inte en dag yngre skriver jag en sång j
ag har ältat alla ord här över muggar och glas
vi kom varandra närmre du och jag i vår
och jag är tacksam för att du orkade lyssna
en sommar igen kanske nån vecka på landet
kanske nån helg i nån storstad söderut

du och din tjej
jag och min son
ibland planerna är skönt om dom kan flyta lite nu
fan, det värker det ilar då och då
det känns ibland som om alla har förstått utom jag
att världen står och pekar
stackars han som tror att livet är en dröm
han borde ta ett jobb

jag drack en kaffe hos Louise
på hennes uteplats igår
hembakt och en son som lärt sig cykla just
hon berättade sin historia
och om styrkan hon fått hur värdena ändras
när sjukdomar kommer
jag ville skjuta mig själv redan på tunnelbanan hem f
ör hur svag jag har varit och hur fel jag haft
två öl senare var Skånegatan
ändå lite lockande och
framtidens ljus jag fattar ingenting...

ännu inte äldre tar jag flyget härifrån
och tänker att jag blivit lite starkare
tänker att jag bara måste se mig om
 och leva lite mer
du vet hur jag är
men sen i mörkret på hotellet
i lappsjukans klimax
klickar jag fram bilder
som jag har i telefon
hon och jag i taxi på väg från Gorkijparken
på ett sista försök i Moskva
nu minns jag det som varmt
det där som frös i TV-soffan
dagarna vi inte orkade prata med varann
jag tvivlar än en gång
och strör ut frågorna på bordet

 nån säger nånting
nån annan nåt annat
jag kunde säga att jag önskar hon förstod
men det är ju inte det
jag vill nog bara ändra sanningen
nu går solen upp och jag står på en balkong
i ett land jag aldrig känt
och tittar österut
ett land jag aldrig känt
 med nya smaker att förnimma
steg som måste tas
och mina hyllor för mig själv
stolt som en bödel
som bara gör sitt jobb
väntar jag på frälsning
och förståelse

jag fattar ingenting...

jag fattar ingenting
och jag ser bara tecken
bilder säger stanna
bilder säger gå
vi pratar inte mera
eller gifter oss till hösten
saker förändras när tiden går
har jag väntat mig för mycket
 blåste jag iväg
jag ser tillbaka på en radda av affischer
jag tror jag drömde om ett liv
bara utan korridorer
utan korridorer skulle jag bli lycklig
du kände mig när åren var terminer
när sommaren var helig
och nätterna var allt
du har vart densamma
som en klippa genom tiden
med en hand som verkat räcka åt oss alla
minns du när vi satt utanför Strandbaden i Falkenberg
och lyssnade på när havet blåste in
det var långt innan henne
det var långt före allt
men jag kan inte komma på
 att jag saknade nåt då j

ag ser regnet komma närmre över floden
TV:n dövar tystnaden i mörkret
 tid
tid
inte en dag yngre skriver jag en sång

jag fattar ingenting...