Petra Pires

Idag så pratade jag med Helis och Fisen i telefon i nästan en timme.
Det kändes som att vi var i Bandhagen allihopa och att jag inte var på andra sidan av jordklotet.
Vi babblade på bara som vanligt, så som vänskap är. Man behöver inte ses varje dag (eller på 9 månader) och man vet att allt alltid kommer att vara som det alltid har varit.
Det är en skön trygghet. Jag älskar er.
När jag hade lagt på blev jag helt sådär i hela kroppen och längtade till i maj när vi kan sitta hemma hos Helis och dricka vin och bara prata!
För en gångs skull har alla killar. Och alla verkar lyckliga.
Ingen som är helt utan någor att göra. Alla tre pluggar! Även fast att Helis såklart är den mest seriösa och jag och Fisen lite mer av glidare så känns det bra.
Jag vet vad jag vill göra första helgen jag är hemma igen.
Jag vill sitta med er och bara snacka skit och bli fulla och lite småtjafsiga bara för att vi har saknat varandra så jävla mycket. Bara prata om gamla saker vi har gjort och hur fjantiga vi var när vi lärde känna varandra.
Jag har den roligaste terminen kvar här och jag har ingen hemlängtan direkt, men jag saknar er väldigt mycket.
Det känns som att när jag kommer hem så kommer jag hem till er. Och vi ska vara som vi alltid har varit och bara var bästa kompisar!
Det är något särskillt med gamla bra kompisar. Man behöver inte säga så mycket. Man kan sitta tyst i samma rum och bara njuta. Det saknar jag. Även om jag har nya kompisar här som jag gillar och en alldeles fantastisk kille som håller mitt humör på rätt håll och som bråkar med mig när jag vill ha lite spänning i tillvaron..'
Som är er när jag inte kan vara hos er.
Annbritt saknar jag inte så värst mycket just nu eftersom att hon var här förra veckan.
Men er.